Att drömma, våga drömma, varför drömma?
Är det bara idioti att drömma, ett sätt att fly bort verkligheten till fantasins värld? Är det värt att våga drömma? Vad gör drömmen?
Jag har mer eller mindre alltid varit en drömmande person som kan underhålla mig själv timtals i att bara fantisera, måla upp bilder och drömma om sådant mellan jord och himmel. Dagdrömmandet har väl ibland varit en lat och icke-produktiv syssla, ett tidsfördriv en flykt bort från nuet, som kan leda till viss besvikelse. Mitt drömmande har inte alltid varit av godo, för likväl som tankarna förts till goda ting har de hamnat i mörkrets dal till de destruktiva och negativa drömmarna. Likt en vakt vid porten behöver jag vakta mitt inre för drömmarna av ondo och förstörelse.
Men jag vore inte jag om inte mina drömmar fick leva i mig. Mitt kreativa och konstnärliga uttryck vore inte detsamma om inte drömmen fick leva i mig. Periodvis har tro, hopp och längtan varit följden av drömmen som format mig och mitt hjärta, någon gång så intensivt att det talat till mig natt och dag. Då har drömmen blivit en essens i livet som håller mig levande. Då och då ber jag ”Herre, lägg något av dina drömmar på mitt hjärta och låt drömmen få form”. Detta är mer än en lat och icke-produktiv syssla – det är något som förvandlar och ger liv.
Under en något längre period har den sortens dröm varit tyst i mig, istället har jag fått vakta mitt hjärtats dörr mot oreda. Men så sakta upplever jag hur en känsla och en ton sjunger i mig om något nytt, nya drömmar som befäster livet och håller mig på rätt kurs.
Ja, jag vill drömma – det får mig att vilja leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar