Glädje

 

Vad är egentligen glädje? Vad får dig att glädjas?
På Wikipedia så är betydelsen den här: ”Glädje är ett känslotillstånd av tillfredställelse. När man är lycklig och glad och road, det är en positiv känsla. Människor uttrycker ofta glädje genom att le.”
Glädje är alltså en känsla och är närliggande till lycka som hör samman.
Glädje kan vara mycket eller mycket kan ge känslotillståndet som upplevs vara glädje. När jag funderar på vad glädje kan innebära så vill jag tänka att glädje är menat som något mer bestående, inte en kortvarig känsla som flyger in och lämnar lika fort. Glädje och lycka är något vi alla söker. Vi är varelser som är skapade med en längtan och törst av att finna någon slags äkta och sann glädje. Och kanske är det så att vi ständigt söker för att tillfredsställa detta behov och känsla.
En människa kan mätta känslan på många olika sätt för att känna sig tillfredsställd i alla fall för stunden. Tänk när man har köpt de där snygga jeansen som man har kikat på länge, eller ett av de senaste dataspelen, en ny bil, klarat med stolthet av ett körkort, tentan eller en utmaning på jobbet. Tänk glädjen att få krama om den person man är kär i eller till och med bli tillsammans med personen. Eller att få finnas till för en människa, att kunna glädja någon annan kan ge dubbelt tillbaka. Eller varför inte en vacker höstdag. Det skulle kunna gå att nämna en hel del som kan generera glädje.
Men om man tänker på dessa saker som nämnts, så är den glädjen något som för oss blir ganska kortvarig. Visserligen kan man glädjas åt de nya jeansen i några veckor, men även de blir gamla och fula. Dataspelet kan vara kul tills att man har klarat det. Den nya bilen är frän de första åren, men när de första rostfläckarna visar sig är glädjen inte längre glädje utan problem. Körkortet är man tacksam för att man klarade av och efter att ha haft körkortet i många år så är jag fortfarande stolt över den lilla plastbrickan, men lyckan och glädjen var som störst den dag då jag klarade provet. Likaså vid godkända skolarbeten eller då man antagit och klarat av nya utmaningar på sin arbetsplats, men lyckan är som störst när det är färskt. Att få krama om den man håller kär kan vara fantastiska stunder och många gånger kan jag längta att få vara nära honom som bor i mitt hjärta. Tanken på mannen jag älskar fyller mig med glädje och att få dela livet med en annan människa ger en långvarig glädje och tacksamhet, men jag vet också om de dagar med bekymmer och annat som gör att man får kämpa.
Få finnas till för en vän och kunna glädja den personen genererar nöjd glädje av att man är behövd och får finnas till för en annan. Men vad händer med de perioder då man är mer den som är behov av hjälp och känner sig mest överflödig och onödig.
Att få längta efter och vara med om upplevelser och annat kan fylla en med glädje. Men en god upplevelse som har hänt längre tillbaka och lever kvar i minnet är inte den samma nu. Vackra höstdagar får vi vara med om och kanske de dagar då det känns som om allt ler mot en, då infinner och välkommans gärna glädjen.
Men finns det någon glädje då det vänder och tragedier händer?
Då det blir tomt i en. Då det man tidigare glatt sig åt vänds till likgiltighet och tomhet i livet.
Är glädje bara något som poppar upp då och då??
Nej, ska det verkligen vara så?! Om det finns en skapare till oss som har gett oss känslan att förmå känna glädje och lycka, så tror jag inte att han vill att det ska vara en tillfällig känsla, utan något bestående trots livets berg och dalar då inget eller ingen kan ta ifrån en den glädjen.
Dock tror jag inte att det är menat att man ska gå runt och le och låtsas vara glad när man inte är det, däremot tror jag det handlar om att känna en inre och djupare glädje till livet utan att ständigt söka efter saker som kan mätta det.
Om nu Gud har gett oss förmågan att känna glädje, vad vore inte mest glädjande än att få vara nära honom?
Under en längre tid var jag långt ifrån Gud. Han var mest en filur som dök upp när jag rörde mig i vissa kretsar, förövrigt tog han ingen större plats i livet och såklart sökte jag inte glädjen i honom.
En tid söktes min glädje i att försöka bli något bättre än vad jag trodde mig vara, att ”äta mig smal”. Utseendet blev en fixering och glädjen söktes i grejor som gång på gång bekräftades i tomhet. Lager på lager skalades bort från mig och till sist stod jag avskalad. Då längtan brast ut i ett skrik ”jag vill ha något mer!”
Där någonstans sträckte Gud ut en hand och sa ”kom till mig”...
Efter många år har jag förstått att min mening och djupaste glädje är bottnad i Gud, vilket har gjort att det som jag tidigare räknade upp också får en djupare betydelse. Jag kan långt ifrån säga att jag oftast är glad men en slags inre glädje och trygghet finns när annat runtomkring blåser.
Kan man dra slutsatsen av att Gud har gett människan känslan att känna glädje, för att det ska vara i honom som människan får känna den djupaste glädjen och få behovet fyllt?

Psaltaren 4:7-9
Många säger: ”Vem kan ge oss lycka?”
Herre, låt ditt ansikte lysa över oss.
Av dig har jag fått en större glädje
än de som fått korn och vin i mängd.
Jag lägger mig ner i frid och sover.
Du, Herre, låter mig bo i trygghet.