fri som en fågel

Att lära sig se små njutningarna i livet

 

 

 

 

 

 

 

 

Då och då händer det att jag ser och njuter av små saker här i livet, men alltför sällan ser jag de guldkorn som vill glimma lite extra för mig i vardagen. Under gårdagen blev jag härligt nog påmind om en rad små njutningar som ingav en slags tacksamhet. Den här synen gav mig en påminnelse om livets små goda ting. Inte nog med att färgerna är en fröjd för ögat och att det är goda råvaror som har en potential till en mängd  olika tillagningssätt, så har och bjuder dessa grönsaker till en mängd andra smånjutningar.

Tidigt under året funderade jag och en älskad vän på vårt gemensamma grönsaksland som låg under vintervila. Efter att tillsammans ha hobby-odlat ett år tidigare fanns ny inspiration, tankar och en del lärdomar. Drömmandes bläddrade vi igenom frökatalogen med uppehåll på var och varannan sida för att läsa om de olika växterna. Listan på önskade fröer blev rejäl och snart hade både fröer, lök-, potatissätter och jord beställts. Så snart jorden var redo och vädret tillät satte vi ner spaden och började gräva och dona. Allteftersom våren kom på allvar hamnade de små fröna ner i jorden. Med belåtenhet och en viss undran ”vad som skulle komma upp” såg vi på vårt nysådda land. Efter några veckor kunde vi skåda hur det stack upp ur jorden… en ny belåtenhet och förväntan infann sig. Var gång man tog en titt på landet var det med ny spänning på vad som skett och växt sen dagarna därpå. En del såg ut att ta fart och annat såg sig inte vara lika lyckat. Men vid vart tillfälle något nytt fick skördas smög sig känslan in av förnöjsamhet. Hösten är här och jorden har visat vad den har bjudit på, med lite stolthet drar man upp det som både är ovan och under jord. Igår när jag ställde mig för att tillaga soppa blev jag glad och tacksam över alla dessa små njutningar som givits mig… bara för lite grönsaker. Soppan förtärdes tillsammans med några vänner, även det en njutning.

I denna stund böjer jag mitt huvud i tacksamhet över det enkla i livet, över skapelsen, över honom som jag fått möjlighet att dela upplevelsen med och över livets goda ting. Med en förhoppning utan att vilja ta något förgivet eller som en självklarhet, önskar jag få uppleva hur det år för år växer.

                                                                                                                                                                 

                                                                                             

Våga drömma

 

Att drömma, våga drömma, varför drömma?

Är det bara idioti att drömma, ett sätt att fly bort verkligheten till fantasins värld? Är det värt att våga drömma? Vad gör drömmen?

Jag har mer eller mindre alltid varit en drömmande person som kan underhålla mig själv timtals i att bara fantisera, måla upp bilder och drömma om sådant mellan jord och himmel. Dagdrömmandet har väl ibland varit en lat och icke-produktiv syssla, ett tidsfördriv en flykt bort från nuet, som kan leda till viss besvikelse. Mitt drömmande har inte alltid varit av godo, för likväl som tankarna förts till goda ting har de hamnat i mörkrets dal till de destruktiva och negativa drömmarna. Likt en vakt vid porten behöver jag vakta mitt inre för drömmarna av ondo och förstörelse.

Men jag vore inte jag om inte mina drömmar fick leva i mig. Mitt kreativa och konstnärliga uttryck vore inte detsamma om inte drömmen fick leva i mig. Periodvis har tro, hopp och längtan varit följden av drömmen som format mig och mitt hjärta, någon gång så intensivt att det talat till mig natt och dag. Då har drömmen blivit en essens i livet som håller mig levande. Då och då ber jag ”Herre, lägg något av dina drömmar på mitt hjärta och låt drömmen få form”. Detta är mer än en lat och icke-produktiv syssla – det är något som förvandlar och ger liv.

Under en något längre period har den sortens dröm varit tyst i mig, istället har jag fått vakta mitt hjärtats dörr mot oreda. Men så sakta upplever jag hur en känsla och en ton sjunger i mig om något nytt, nya drömmar som befäster livet och håller mig på rätt kurs.

Ja, jag vill drömma – det får mig att vilja leva.

Washed By Blood

Glädje

 

Vad är egentligen glädje? Vad får dig att glädjas?
På Wikipedia så är betydelsen den här: ”Glädje är ett känslotillstånd av tillfredställelse. När man är lycklig och glad och road, det är en positiv känsla. Människor uttrycker ofta glädje genom att le.”
Glädje är alltså en känsla och är närliggande till lycka som hör samman.
Glädje kan vara mycket eller mycket kan ge känslotillståndet som upplevs vara glädje. När jag funderar på vad glädje kan innebära så vill jag tänka att glädje är menat som något mer bestående, inte en kortvarig känsla som flyger in och lämnar lika fort. Glädje och lycka är något vi alla söker. Vi är varelser som är skapade med en längtan och törst av att finna någon slags äkta och sann glädje. Och kanske är det så att vi ständigt söker för att tillfredsställa detta behov och känsla.
En människa kan mätta känslan på många olika sätt för att känna sig tillfredsställd i alla fall för stunden. Tänk när man har köpt de där snygga jeansen som man har kikat på länge, eller ett av de senaste dataspelen, en ny bil, klarat med stolthet av ett körkort, tentan eller en utmaning på jobbet. Tänk glädjen att få krama om den person man är kär i eller till och med bli tillsammans med personen. Eller att få finnas till för en människa, att kunna glädja någon annan kan ge dubbelt tillbaka. Eller varför inte en vacker höstdag. Det skulle kunna gå att nämna en hel del som kan generera glädje.
Men om man tänker på dessa saker som nämnts, så är den glädjen något som för oss blir ganska kortvarig. Visserligen kan man glädjas åt de nya jeansen i några veckor, men även de blir gamla och fula. Dataspelet kan vara kul tills att man har klarat det. Den nya bilen är frän de första åren, men när de första rostfläckarna visar sig är glädjen inte längre glädje utan problem. Körkortet är man tacksam för att man klarade av och efter att ha haft körkortet i många år så är jag fortfarande stolt över den lilla plastbrickan, men lyckan och glädjen var som störst den dag då jag klarade provet. Likaså vid godkända skolarbeten eller då man antagit och klarat av nya utmaningar på sin arbetsplats, men lyckan är som störst när det är färskt. Att få krama om den man håller kär kan vara fantastiska stunder och många gånger kan jag längta att få vara nära honom som bor i mitt hjärta. Tanken på mannen jag älskar fyller mig med glädje och att få dela livet med en annan människa ger en långvarig glädje och tacksamhet, men jag vet också om de dagar med bekymmer och annat som gör att man får kämpa.
Få finnas till för en vän och kunna glädja den personen genererar nöjd glädje av att man är behövd och får finnas till för en annan. Men vad händer med de perioder då man är mer den som är behov av hjälp och känner sig mest överflödig och onödig.
Att få längta efter och vara med om upplevelser och annat kan fylla en med glädje. Men en god upplevelse som har hänt längre tillbaka och lever kvar i minnet är inte den samma nu. Vackra höstdagar får vi vara med om och kanske de dagar då det känns som om allt ler mot en, då infinner och välkommans gärna glädjen.
Men finns det någon glädje då det vänder och tragedier händer?
Då det blir tomt i en. Då det man tidigare glatt sig åt vänds till likgiltighet och tomhet i livet.
Är glädje bara något som poppar upp då och då??
Nej, ska det verkligen vara så?! Om det finns en skapare till oss som har gett oss känslan att förmå känna glädje och lycka, så tror jag inte att han vill att det ska vara en tillfällig känsla, utan något bestående trots livets berg och dalar då inget eller ingen kan ta ifrån en den glädjen.
Dock tror jag inte att det är menat att man ska gå runt och le och låtsas vara glad när man inte är det, däremot tror jag det handlar om att känna en inre och djupare glädje till livet utan att ständigt söka efter saker som kan mätta det.
Om nu Gud har gett oss förmågan att känna glädje, vad vore inte mest glädjande än att få vara nära honom?
Under en längre tid var jag långt ifrån Gud. Han var mest en filur som dök upp när jag rörde mig i vissa kretsar, förövrigt tog han ingen större plats i livet och såklart sökte jag inte glädjen i honom.
En tid söktes min glädje i att försöka bli något bättre än vad jag trodde mig vara, att ”äta mig smal”. Utseendet blev en fixering och glädjen söktes i grejor som gång på gång bekräftades i tomhet. Lager på lager skalades bort från mig och till sist stod jag avskalad. Då längtan brast ut i ett skrik ”jag vill ha något mer!”
Där någonstans sträckte Gud ut en hand och sa ”kom till mig”...
Efter många år har jag förstått att min mening och djupaste glädje är bottnad i Gud, vilket har gjort att det som jag tidigare räknade upp också får en djupare betydelse. Jag kan långt ifrån säga att jag oftast är glad men en slags inre glädje och trygghet finns när annat runtomkring blåser.
Kan man dra slutsatsen av att Gud har gett människan känslan att känna glädje, för att det ska vara i honom som människan får känna den djupaste glädjen och få behovet fyllt?

Psaltaren 4:7-9
Många säger: ”Vem kan ge oss lycka?”
Herre, låt ditt ansikte lysa över oss.
Av dig har jag fått en större glädje
än de som fått korn och vin i mängd.
Jag lägger mig ner i frid och sover.
Du, Herre, låter mig bo i trygghet.

Ökenvandring

- ett liv som inte alltid är lätt

“ Han ledde sitt folk i öknen,

      evigt varar hans nåd. “

         Psaltaren 136:16

“Herre -

Ibland tycks mitt inre vara en en enda tom öken.

Min tanke och mina känslor fungerar inte.

Ditt ord säger mig ingenting.

Be kan jag inte.

Ibland tvivlar jag till och med på att du finns.

Här är jag nu med min tomhet, min torka, mina tvivel.

Jag lämnar alltsammans i dina händer,

så jag kan bli öppen för din närvaro.

Tack för att du aldrig tröttnar på mig

utan ständigt vill komma till mig.

Det gör ingenting,

att jag tycker att jag är misslyckad.

Du har ju sagt,

Att du skall fullborda ditt verk i mig.

Hjälp mig att lita på det löftet.”

                                           Okänd

 Guds löfte: 
“Nu gör jag något nytt.
Det spirar redan, märker ni inte det?

Jag gör en väg genom öknen, stigar genom ödemarken.”
Jesaja 43:19

Skrivit i Sand

På en strand skriver jag mitt namn
en våg slår i land
sköljer och jämnar
borta är mitt namn skrivit i sand

Ifrån himmelns höjder
rör Gud med sin hand
en liten människa
som väntat på själens helande band

Denna dag en del av livet

En ny dag går mig tillmötes, en dag av nya möjligheter, en dag med nya möten. Ett oskrivet blad läggs i min hand till att börja skriva och fylla bladet. Någon ger mig dagen till att möta och förvalta tiden som ges mig. Var dag är värd i försök att njuta och se de goda tingen. Skulle inte denna dag vara en del av livet, vilken skulle då vara det?