Med tomma händer

 

 

 

 

 

 

En liten människa vad har hon att ge? Med tomma händer sträcker hon sig för att ge hon vad hon har. Det är inte mycket men kanske räcker det för någon…

ett litet tips

 

 

“Jag tror på en kärlek som dansar och sjunger utan tanke på nytta och lika självklart stannar upp inför den som plågas och delar smärtan.”

Margareta Melin en av mina favoritförfattare. Hennes texter och dikter talar och är präglade av liv, tro, kärlek och balansen mellan görandet och varandet. Kloka ord för själen och det inre livet. Texter som många gånger rört vid mig.

Kärleken en bro en liten bok fylld av tänkvärda och läkande ord.

lövtäckt mark

 

 

Älskade trasdocka

 

Det här är min docka Hanna. Hon är hyfsat ful jämförelsevis med andra dockor jag hade som barn. Hennes hår är av grantrådar, med ett platt huvud utan några blinkade ögon, ögon som bara är sydda dit. Kroppen är slapp utan stadga och det är svårt att få henne att sitta. Minns att jag störde mig på hennes ben som är sydda bakochfram. Smutsig och lagad är hon med flugskit både på kläderna och i ansiktet. Trots detta var Hanna min favoritdocka. Hon hängde med både här och där vilket resulterade att hon ser ut som hon gör. Numera är Hanna placerade i hyllan av betydelsefulla ting. Trots hennes något defekta utseende så är hon den dockan jag tyckte och tycker mest om.

Älskade trasdocka… ibland ljuder ordet ”trasdocka” i mig. Jag lever dock som en ofullkomlig människa i en trasig värld och kanske känner du igen dig?

Ibland behöver det inte vara så mycket för att man ska känna sig som den där ”fula pricken” bland de ”vackra”. Kanske har mer eller mindre synliga slag etsats fast och kvar finns en trasdocka och en lögn som är svår att befria sig ifrån.

På något sätt i en fallen värld hos en söndrig människa tror jag att en barmhärtig Gud som sträcker en hand för att göra trasigt till helt, med viskande ord ”Älskade trasdocka”.

fri som en fågel

Att lära sig se små njutningarna i livet

 

 

 

 

 

 

 

 

Då och då händer det att jag ser och njuter av små saker här i livet, men alltför sällan ser jag de guldkorn som vill glimma lite extra för mig i vardagen. Under gårdagen blev jag härligt nog påmind om en rad små njutningar som ingav en slags tacksamhet. Den här synen gav mig en påminnelse om livets små goda ting. Inte nog med att färgerna är en fröjd för ögat och att det är goda råvaror som har en potential till en mängd  olika tillagningssätt, så har och bjuder dessa grönsaker till en mängd andra smånjutningar.

Tidigt under året funderade jag och en älskad vän på vårt gemensamma grönsaksland som låg under vintervila. Efter att tillsammans ha hobby-odlat ett år tidigare fanns ny inspiration, tankar och en del lärdomar. Drömmandes bläddrade vi igenom frökatalogen med uppehåll på var och varannan sida för att läsa om de olika växterna. Listan på önskade fröer blev rejäl och snart hade både fröer, lök-, potatissätter och jord beställts. Så snart jorden var redo och vädret tillät satte vi ner spaden och började gräva och dona. Allteftersom våren kom på allvar hamnade de små fröna ner i jorden. Med belåtenhet och en viss undran ”vad som skulle komma upp” såg vi på vårt nysådda land. Efter några veckor kunde vi skåda hur det stack upp ur jorden… en ny belåtenhet och förväntan infann sig. Var gång man tog en titt på landet var det med ny spänning på vad som skett och växt sen dagarna därpå. En del såg ut att ta fart och annat såg sig inte vara lika lyckat. Men vid vart tillfälle något nytt fick skördas smög sig känslan in av förnöjsamhet. Hösten är här och jorden har visat vad den har bjudit på, med lite stolthet drar man upp det som både är ovan och under jord. Igår när jag ställde mig för att tillaga soppa blev jag glad och tacksam över alla dessa små njutningar som givits mig… bara för lite grönsaker. Soppan förtärdes tillsammans med några vänner, även det en njutning.

I denna stund böjer jag mitt huvud i tacksamhet över det enkla i livet, över skapelsen, över honom som jag fått möjlighet att dela upplevelsen med och över livets goda ting. Med en förhoppning utan att vilja ta något förgivet eller som en självklarhet, önskar jag få uppleva hur det år för år växer.

                                                                                                                                                                 

                                                                                             

Våga drömma

 

Att drömma, våga drömma, varför drömma?

Är det bara idioti att drömma, ett sätt att fly bort verkligheten till fantasins värld? Är det värt att våga drömma? Vad gör drömmen?

Jag har mer eller mindre alltid varit en drömmande person som kan underhålla mig själv timtals i att bara fantisera, måla upp bilder och drömma om sådant mellan jord och himmel. Dagdrömmandet har väl ibland varit en lat och icke-produktiv syssla, ett tidsfördriv en flykt bort från nuet, som kan leda till viss besvikelse. Mitt drömmande har inte alltid varit av godo, för likväl som tankarna förts till goda ting har de hamnat i mörkrets dal till de destruktiva och negativa drömmarna. Likt en vakt vid porten behöver jag vakta mitt inre för drömmarna av ondo och förstörelse.

Men jag vore inte jag om inte mina drömmar fick leva i mig. Mitt kreativa och konstnärliga uttryck vore inte detsamma om inte drömmen fick leva i mig. Periodvis har tro, hopp och längtan varit följden av drömmen som format mig och mitt hjärta, någon gång så intensivt att det talat till mig natt och dag. Då har drömmen blivit en essens i livet som håller mig levande. Då och då ber jag ”Herre, lägg något av dina drömmar på mitt hjärta och låt drömmen få form”. Detta är mer än en lat och icke-produktiv syssla – det är något som förvandlar och ger liv.

Under en något längre period har den sortens dröm varit tyst i mig, istället har jag fått vakta mitt hjärtats dörr mot oreda. Men så sakta upplever jag hur en känsla och en ton sjunger i mig om något nytt, nya drömmar som befäster livet och håller mig på rätt kurs.

Ja, jag vill drömma – det får mig att vilja leva.