Det här är min docka Hanna. Hon är hyfsat ful jämförelsevis med andra dockor jag hade som barn. Hennes hår är av grantrådar, med ett platt huvud utan några blinkade ögon, ögon som bara är sydda dit. Kroppen är slapp utan stadga och det är svårt att få henne att sitta. Minns att jag störde mig på hennes ben som är sydda bakochfram. Smutsig och lagad är hon med flugskit både på kläderna och i ansiktet. Trots detta var Hanna min favoritdocka. Hon hängde med både här och där vilket resulterade att hon ser ut som hon gör. Numera är Hanna placerade i hyllan av betydelsefulla ting. Trots hennes något defekta utseende så är hon den dockan jag tyckte och tycker mest om.
Älskade trasdocka… ibland ljuder ordet ”trasdocka” i mig. Jag lever dock som en ofullkomlig människa i en trasig värld och kanske känner du igen dig?
Ibland behöver det inte vara så mycket för att man ska känna sig som den där ”fula pricken” bland de ”vackra”. Kanske har mer eller mindre synliga slag etsats fast och kvar finns en trasdocka och en lögn som är svår att befria sig ifrån.
På något sätt i en fallen värld hos en söndrig människa tror jag att en barmhärtig Gud som sträcker en hand för att göra trasigt till helt, med viskande ord ”Älskade trasdocka”.
Tänkvärt och härlig läsning. Kram, Ewa Lönnberg
SvaraRadera