Att vara slav under sina egna tankar… Mer eller mindre från min senare tonårstid och genom mitt hittills vuxna liv har jag tampats med min “mörka sida” – mina mörka tankar. Det fanns tider då jag var slav under mina egna tankar som gjorde mig sjuk. Med åren har jag försökt lära mig att hantera tankarna. Ju äldre jag blir desto mer kan jag se ett samband i tankemönstret och kan på ett sätt se att de destruktiva tankarna för in lögn i mitt liv. Ibland kan jag förhindra dem innan de slagit rot, men då och då tar de sin boning och gör mig mörk, ledsen, ger en felaktig självbild och tvivel på mig själv. Under större delen av hösten har jag mått bra och varit hyfsat tillfreds med mig själv framtill de senaste dagarna då jag på nytt känner av hur det vill ta sin plats. Då lugnet efter några hektiska veckor har lagt sig och jag fått börja känna av ledigheten och efter ha tillbringat ett par dagar i min ensamhet så vill något börja gnaga i mig. När ron börjar infinna sig och trötthet och vila möts så börjar jag förstå att det finns en svag punkt. En punkt då man försöker landa i sig själv. Kanske är det så att innan man nått ända fram till den punkten är man extra sårbar och mottaglig för mörkrets tanke. Jag vet inte hur man bekämpar och utplånar sådana tankar. Kanske kommer de alltid finnas och dyka upp när man minst önskar… men att jag kan välja att möta dem med undergivenhet eller med trons styrka.
