I september tappade jag bort mitt älskade kors – ett smycke som har stor betydelse för mig och som jag burit i stort sätt var dag sen nio år tillbaka. Även om det bara är en pryl, en världslig sak så har jag saknat mitt kors. Kanske dyker det upp en dag… Idag knackade en god vän på dörren och gav mig det här. Jag blev både glad och rörd över gåvan, Tack E!
Ps. För många år sedan slutade min födelsedag vara speciell för mig, men tack till er alla som får mig att känna mig speciell genom fina tankar, ord, gester och gåvor. Ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar