Det är med sorg jag skriver.
För ett antal år sedan fick jag möjligheten att träffa en trettonårig flicka och fram tills dess att hon var sjutton år fick jag förmånen att lära känna henne.
En flicka som varit med om för mycket tråkigheter på alldeles för kort levnadstid. Det fanns en mognad i henne – en mognad om att ha varit med om för mycket och som barn tvingats kämpa som vuxen. Såsom jag lärde känna henne ville hon trots allt hoppas på livet… förmodligen blev det för mycket. En trasig fågel går inte alltid att rädda till att flyga, inte här i alla fall.
Om bara några dagar skulle hon ha fyllt tjugo år. Länge har jag tänkt att besöka hennes gravplats och häromdagen fick jag ett tanke och nu skulle det bli av. Jag fann uppgifterna om vart hon var begravd och dan därpå åkte jag och M dit. Länge gick vi och letade, men ingen sten med hennes namn, tillslut frågade vi kyrkvaktmästaren som gärna hjälpte oss. Han sökte i datorsystemet och där fann han platsen. Vi hade gått där förbi men inte trodde vi att hennes namn stod på denna träbit som såg både gammal och utnött ut.
Vi stod där med en tom och sorgsen känsla, detta är vad som är kvar som minne av en flicka som kämpade genom hela sitt korta liv.
Jag kan inget annat göra än att hoppas och tro på en himmel utan smärta där en trasig själ får bli hel.
Vila i frid min Vän och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin famn <3